- kväll vänder det...klockan 23:23 infaller vintersolståndet. En dag som borde firas mer än midsommar...nu kommer äntligen ljuset tillbaka.
Så jag höjer i kväll mitt Östgötasädes brännvin mot himlen och utbringar en skål för ljuset och värmen...
/Bengan
Så kom den då, den första snön och lyste upp novembers fattiga ljus.
/Bengan
Ser man ut över Östgötarnas heliga berg Omberg en sen novembereftermiddag när det varma solljuset släpar sig över Vätterns vågor och fasadbelyser bergets västbranter. Ja då är det lätt att tanken svindlar när man ser vilken historiebok man har framför sig.
För 1.8 miljarder år sedan trängde det magma fram ur jordskorpan som vi i dag ser som det urberg som bildar Omberg.
Långt mycket senare och för 800 miljoner år sedan låg här ett hav där finkorniga sediment från nerslipade bergskedjor sakta föll till botten och bildade d vi i dag kallar för lerskiffrar och sandsten.
För 650 miljoner år sedan lämnade Grönland Norges västkust och stora jordbävningar skakade landskapet. Nu bildades Vättern och Omberg genom stora rörelser i markytan. Vätternsprickan är från början nästan en kilometer djup, men i dag utfylld med sediment så sjöns djup i dag bara är 120m.
Vid den tiden blev den 800 miljoner år gamla havsbottnen ställd på ända längs bergssidan och bildar i dag det vi kallar för Mullskräera (den skridande mullen).
För 14 000 år sedan, således alldeles nyss ur geologiska perspektiv så dök Omberg upp ur den smältande isen och omgavs av Baltiska issjön.
För 9 000 år grodde de första tallarna på berget och tillsammans med hassel bildades de tidigaste skogarn där de första Östgötarna kom vandrande söderifrån.
Östergyllen är fantastisk.....
/Bengan
Å dessa fullmåne nätter....skogen kallar ut ut.....
/Bengan
Jag delar mitt torp med många olika varelser. I bland ser jag dom, ibland hörs dom eller så ser man bara spåren. Men stundom händer det att vi umgås lite.
Så i dag fikade jag tillsammans med skogsödlan som bor i stenfoten. En trevlig stund när vi i samförstånd njöt av höstsolen....
/Bengan
Sitter på min vanliga spaningsplats och njuter av sommarkvällen. Det är då han kommer alldeles ljudlöst förbi mej där jag sitter dold i vegetationen.
Du lever farligt du lilla råbock i morgon börjar bockjakten........
/Bengan
Dagens jakt på svalka i den 33 gradiga värmen förde mig till den djungellika Stjärnorpsravinen. Med åskan mullrande i fjärran sökte jag svalka i bäckens vatten och det var då jag mötte dovhjorten som hade samma planer som jag.
Ett sällsamt möte att spara till december då snön yr utanför min boning....
/Bengan
I min jakt på svalka vandrade jag i dag i Vätterns vatten längs Ombergs västsida där en 800 miljoner år gammal och fossiliserad strand i lerskiffer möter dagens vågor i Vättern....tanken svindlar. En sällsam upplevelse av ett paradisiskt landskap man inte trodde fanns....i varje fall inte på Östgötaslätten.
/Bengan
Nymphaea alba...ett namn bara värdigt skogsgölarnas okrönta drottning...
/Bengan
Du svavelgula höfjäril Colias palaeno....att det nästan skulle ta 50år innan vi träffades. Du är inte ovanlig men vi har ändå inte setts för än nu, tack du gjorde min dag...
/Bengan
Har inte sett dig förut, jag vet inte vem du är, jag vet inte vad du heter, men dina förfäder har säker bott här i min trädgård långt före mej. Så jag säger hej granne....
/Bengan
I min bokhylla finns en mycket vältummad bok vid namn Natur i Östergötland. Denna fantastiska bok kom 1949 under redaktion av Carl Fries och Kai Curry-Lindahl och med den tidens stora naturkännare som medarbetare. Detta är ett oersättligt tidsdokument från en helt annan tid, som icke förty beskriver platser dit vi Östgötska naturmänniskor fortfarande med kärlek besöker.
Vältummad som sagt och här har jag sedan ungdomsåren läst och drömt om lockande platser i vårt fagra Östergyllen. Platser som jag sedermera rent fysiskt lärt känna och även insett hur mycket det egentligen finns att läsa mellan raderna i Natur i Östergötland.
Men det är ett kapitel jag nästan kan deklamera helt utantill, ja i varje fall valda delar. Detta är skrivet med en sådan närvaro och känsla att man formligen befinner sig bredvid författaren där han går i skogen. Kapitlet jag talar om är det som är benämnt Fåglar i Tylöskogen, det återfinns på sidan 97 och det är den oefterhärmlige Erik Rosenberg som är författaren. Erik och hans vän Kai Curry-Lindahl tillbringade tre dagar och tre nätter i den sägen-omsusande Tylöskogen i slutet av april 1948. Med avsikt att finna ut hur fågellivet gestaltar sig i denna skogstrakt i Östergötlands nordvästra hörn, som han skriver.
Om dagarna åkte de runt med bil vanligen guidade av någon jägmästare eller annan lokalkunnig person. På nätterna sov de i tält på mycket strategisk placerade platser, som en udde vid sjön Storsjön, en torrmarks ö vid Kärnskogsmossen eller i en vacker björklund vid Bredsjöns södra strand.
Den 28/4 1948 så beskriver Erik hur de kom till den idylliska platsen vid ett litet bäckutlopp vid Bredsjöns södra strand. En plats som var rikligt försedd med blå och vita sippor under ett glest tak av nyutslagna björkar.
På den platsen står jag nu på dagen 70 år senare och mitt syfte är att i någon mån hedra och skänka en tanke med ett tack till författaren för dennes besök och hans välformulerade beskrivning av Tylöskogen.
Björkdungen finns kvar och rikedomen av sippor är slående, några mesar tjattrar och en skogssnäppa varnar en bit bort mot kärret samtidigt som ett stilla dagsregn faller över platsen. Det skulle kunna varit precis så det så ut för 70 år sedan.
I dag är området naturreservat tillsammans med Bredsjömossen intill, uppenbart är dock att de som skapat naturreservatet inte har någon koll på den Östgötska naturalhistorien. Hade det varit så skulle det här på platsen finnas ett minnesmärke över de som först uppmärksammade denna plats.
Men tyvärr så kan man väl även konstatera att reservatsförvaltaren okänsligt och i sin hunger efter död ved skapat ett formligen plockepinn med omkullvräkta träd över alla sipporna i den lilla gläntan. Det är inte alltid som naturvård är förenligt med höga upplevelsevärden.
Men nu står jag här och mitt syfte är att hedra Erik Rosenberg och Kai Curry-Lindahls besök på platsen. Så i det fallande regnet läser jag högt ur Natur i Östergötland och Eriks beskrivning av deras möte med denna plats. Precis när jag läst färdigt sänder ett tranpar en ljudlig fanfar som rullar ut över bredsjöns stilla vattenspegel. Själv står jag stilla en lång stund i regnet på en plats som alla andra verkar ha glömt.
/Bengt
Försvinn holken är min....jo du lilla mes i början av maj kommer den svartvita flugsnapparen och då åker du ut....lite längre fram kommer göktytan och slänger ut flugsnapparen om det kan vara någon tröst.
Men i dag är holken din...för det är väl det du tjatar om...
/Bengan
Grävlingen har varit ute och luftat sig någon gång under gårdags eftermiddagen när det var mildgrader. Nu morgonen efter har det frusit och grävlingens spår är permanentade i snön när vi möts.
Denna kylslagna dag hade jag och några gamla vänner stämt möte vid Ycke naturreservat i Ulrika socken.
Vägarna ner var ett äventyr och på vissa sträckor av vägen önskade jag att jag hade haft en släde istället för bil. Det svaga vinterljuset gav en extra dimension åt gammelskogens ödekaraktär där livet går på sparlåga i kölden och några mesar var det enda som hördes i den för övrigt vintertysta skogen.
/Bengan
Tinnerö eklandskap, nu ett fruset paradis bara rävens spår är ett tecken på liv. Men snart...snart en lärkdrill där uppe i det grå och allt är igång igen
/Bengt
Blogg 2018
Blogg 2017
Blogg 2016
Blogg 2015
Om Östgötanatur
Blogg 2019
Blogg 2020
Lite längre historier
Blogg 2021
Blogg 2022