2016-12-06
Gert Franzén nionde Nils-Conrad-pristagaren
Ett stort grattis till arkeolog Gert Franzén, Linköping, som tilldelats 2016 års Nils-Conrad-pris av Östergötlands naturalhistoriska förening. Priset delades ut för nionde gången vid ett möte i Naturcentrum den 6 december.
- Inte ska väl jag... Det här priset är jätteroligt att få, det ska ni veta, sa en smått omtumlad Gert Franzén, sedan ÖNF:s ordförande Örjan Byström läst upp motiveringen till att ge honom årets Nils-Conrad-pris bestående av ett diplom och ett silverkuvert med 2 000 kronor.
Motiveringen lyder:
2016 års Nils-Conrad pris går till Gert Franzén som under många år har utforskat Tinneröområdets fossila odlingslandskap, först som amatör och senare som utbildad arkeolog.
Få områden i vårt land är så genomsökta på forntida lämningar som kultur- och naturreservatet Tinnerö eklandskap. Detta är till stor del Gerts förtjänst.
Han har enträget inventerat, tolkat, prövat olika idéer och karterat området. Som en följd av detta har han sett olika samband och bland annat kunna räkna ut vad som ingår i en järrntida boplats.
Ett särskilt intresse har han ägnat stensträngssystemen och även lermarkens tegindelning. Att det forntida odlingslandskapet som ingår i Tinnerö eklandskap är bedömt som riksintresse av Riksantikvarieämbetet är till stor del Gerts förtjänst.
Han har även inventerat Vallskogens naturreservat och dess fornlämningar samt varit aktiv vid bildandet av Föreningen Linköpings ekopark. Gerts långvariga gärning och stora insats för kännedomen om odlingslandskapets framväxt gör honom till en värdig mottagare av priset. -Styrelsen för Östergötlands Naturalhistoriska Förening
Priset är uppkallat efter föreningens grundare Nils Conrad Kindberg, som i slutet av 1800-talet gjorde de första sammanställningarna av Östergötlands flora. Nils-
Conradpriset är det mest hedersamma naturvårdspris som går att få i Östergötland.
Gert Franzéns metod är att tolka naturen för att visa hur gårdarna i odlings landskapet var organiserade, hur marken användes och vägar anlades under järnåldern för cirka 1 500-2 000 år sedan. På det viset har han karterat natur-reservatet Tinnerö eklandskap söder om Linköping, ett område han studerat under flera decennier.
Söndagen den 27 augusti nästa år arrangerar ÖNF en vandring i Tinnerö,
då Gert Franzén visar hur man i dagens landskap kan se spår av forntida odling.
/Birgitta och Bengt
2016-11-07
Claes Svedlindh
– Får näst högsta ansvaret för naturvården i landet
Claes Svedlindh välkänd naturvårdschef på länsstyrelsen i Östergötland får nytt jobb.
Östgötanatur har stämt möte i Svartåmynningens naturreservat alldeles utanför Linköping för att samtala med honom om det nya och spännande arbete han har framför sig.
Klicka på bilden och läs mer
Vetet skördas, en målning av prins Eugen från 1930, ingår i utställningen.
2016-09-03
Fånga ljuset vid Omberg
Stubbåkrarna lyser halmgula i slättlandskapet nedanför Omberg. Solen flödar från klarblå himmel, molnskyarna är tunna och knappt förnimbara mot Vätterns vågglitter.
Ljuset vid Omberg är alltid speciellt – oavsett om det är vackert väder, slöjdimmor täcker in berget eller ovädersmoln hotar. Ofta spricker ett blått hål upp alldeles ovanför berget även om regnmolnen hänger mörka över omgivningarna. Den som är snabb i sinnet kan även få en skymt av tinnar och torn på Drottning Ommas borg mitt uppe på berget. Då åmmar Omberg och dimmorna svävar runt bergskammen som älvor.
Molnen sveper in från Vättern där Omberg ligger likt en strandad ark för alltid förankrad mellan slätt och innanhav.
Att fånga ljuset med mobilkamerors hjälp kan vara en lekfull sysselsättning numera, smarta som de kallas. Men ljuset vid Omberg har i alla tider lockat konstnärer att slå sig ned invid bergets fot för att på stort allvar föreviga molnspelet över slätten intill berget. En av dem var målarprinsen Eugen som så fascinerades av ljusets speglingar nära Vättern att han byggde sig ett sommarviste i Örberga för att inte gå miste om de omväxlande väderfenomenen.
”Jag skulle önska er att ha en så lyckad vistelseort som jag har funnit här på denna härliga kulle, där all världens rågskylar stämt möte för att i långa gyllene rader promenera ner till det blåa vattnet. Här ser man himmelen så stor som den är och allt ljus som strömmar ner över jorden”, skriver han i ett brev till goda vänner 1913.
Mot Omberg, målad under 1920-talet av prins Eugen, ingår i utställningen.
I år är det precis 100 år sedan Prins Eugens Örgården nära Örberga kyrka stod klar. Han hade tillbringat mycket tid i trakten under många år och fick nu en egen fast utsiktspunkt över det landskap som fascinerade honom som konstnär. Under sommaren 2016 har jubileet uppmärksammats med en unik utställning i Vadstena slott där ett 30-tal av hans målningar från Ombergstrakten visats. Inslaget av gyllene sädesnekar och halmstackar är påfallande. Det var slätten mitt i skördearbetet som prinsen skildrade från sin utsiktskulle i Örberga, långt före de självgående skördetröskornas tid. Molnspelet förändras hela tiden men då som nu och för alltid ligger Omberg invid Vättern likt en strandad ark mellan slätt och innanhav.
I ett brev hösten 1926 beklagar han att hans ”saker” tenderat att bli allt för stillastående och prövar nu nya vägar för sin konst.
”Jag söker därför nu mera tillfälliga övergående stämningar, luftfenomen och farande molnskuggor, som för övrigt äro djädriga att få fatt på”, skriver han och hans beslut att måla friare blir ”Det regnar över Omberg” ett exempel på.
Gyllene fält och klarblå himmel med endast några få molntussar vid horisonten.
Så är den vida slättens landskap vid Örberga nedanför Omberg
Inte ens några runda pressade halmbalar finns kvar på de nyskördade gärdena när jag stannar till för att fotografera dagens slättlandskap vid Örberga, men den ännu oplöjda stubben lyser gyllengul i solskenet. Plötsligt ser ögat en fläck som rör sig mellan två åkrar. När jag skärper blicken ser jag hur en cyklist trampar fram på en så smal grusväg att det verkar som om hen tar sig fram mitt ute på gärdet. Att fotografera händelsen är svårare. Cyklisten blir som en liten svart prick bara, smartare än så är inte mobilkameran.
Konstnären Bertil Almlöfs Cyklist i slättlandskap från utställningen i Linköpings domkyrk
Annat är det för en proffsmålare. Konstnären Bertil Almlöf har också funnit sig ett boende nära Örberga för ljusets skull och just här blir jag vittne till ett av hans mest lysande motiv. Och med konstnärens fria penseldrag framträder cyklisten fullt tydligt mellan gyllene veteåkrar med det blånande berget i bakgrunden. Under sommaren har sju av Bertil Almlöfs stora målningar varit utställda i Linköpings domkyrka; ”Cyklist i slättlandskap” är en av dem. Andra är ”Sol på berget”, ”Slättens ljus” och ”Vättern ¬– sol går ner”. Den utställningen har tyvärr hunnit avslutas, men prins Eugens östgötamålningar går att se ännu några dagar.
När jag senare återvänder till Örberga är molnskuggorna över berg och slätt många fler – men djädrigt svåra att få fatt på… Med blåsten i ryggen och duggregnet hängande luften är ändå känslan det verkliga natursceneriet förmedlar överlägsen den digitala upplevelsen
/Birgitta
Målarprinsen Eugens Östergötland, 11/6– 11/9, Vadstena slott. Citaten ovan hämtade från utställningen.
2016-08-14
Sensommarnatt
Nästan hela sommaren har passerat och mörkret kommer åter igen uppkrypande ur skogens skrymslen för att om några månader helt ha tagit överhanden. Det är en tung tid vi har framför oss innan solhjulet en dag i sena december väger över och det åter ljusnar.
Men ännu är det sommar och jag befinner mig på en plats som jag ofta besöker alla tider på året. Platsen är en liten skogså i de norra delarna av Östergötland, där vattnet brusar skummande i forsar och fiskarna vakar i de lugna höljorna. På denna plats känner man alltid närvaron av skogens naturväsen på något märkligt sätt, de visar sig aldrig men man känner tydligt deras närvaro.
Alldeles nyligen var jag åter vid min skogså för att njuta av en sensommarnatt i dess sällskap. Normalt brukar det vara olidligt mycket knott och mygg vid ån, men i år har den långa torkan gjort det näst intill myggfritt. Den nedgående solen brinner i trädtopparna när jag installerar mig på en liten berghäll som sträcker sig ut i vattnet nedströms en stor hölja där vattnet lugnar sig och blir till en spegel. Min plan är att från denna plats vaka in sensommarnatten. Så nu sitter jag på den ännu solvarma berghällen och kaffepannans sus lovar gott kokkaffe inom kort.
Men varför sitter jag här av alla ställen kanske du undrar, jo i förtroende kan jag tala om för dig att här har det vid tidigare besök hänt märkliga och oförklarliga saker. Platsen och ån är magisk och kanske har en spillra av gamla tiders skogar dröjt sig kvar just här. Platser som denna försvinner med en rasande fart i takt med skogsbrukets framfart i skogarna. Platser med stora naturvärden kanske kan fredas med nyckelbiotoper och reservat. Men de kvarvarande naturväsen som fortfarande rör sig i skogarna finns inte med på några rödlistor eller i inventeringsrapporter. De är helt oskyddade och ingen verkar bry sig eller vilja föra deras talan, men likväl finns de där i skogsdunklet. Det vet alla som låter sig omfamnas av den där obeskrivliga skogskänslan. Men ingen talar väl högt om de möten och upplevelser man kan ha i skogen.
Kameran står riggad på sitt stativ och i sökaren syns trädens speglingar i lugnvattnet. Jag väntar på rätt ljus, det där magiska ljuset som bara skapas när solen gått ner och dess strålar reflekteras från himlens guldfärgade moln. Jag väntar tyst och i den svaga kvällsvinden dansar ångan från mitt heta kaffe likt älvor och stryker aromatiskt genom strandkantens buskage av pors.
Ljuset börjar nu bli det rätta för att fånga skogens spegling i lugnvattnet och jag försöker få till kompositionen med mitt vidvinkelobjektiv. Det gäller att hitta rätt utsnitt som motsvarar den bildidé jag har och jag måste agera snabbt då guldljuset är kortvarigt.
Det är då det händer! I sökarens vänstra kant ligger det något en bit bort på en utstickande berghäll. Är det verkligen vad det ser ut att vara, jag letar fram ett teleobjektiv och fokuserar.
I och med att skärpan infinner sig ser jag att det är en fiol som ligger i bortändan av höljan. Kameran går varm och de långa exponeringstiderna är olidliga i väntan på nästa exponering. Till slut säger kamerans klonk att batteriet är slut och så även det vackra ljuset.
Jag rotar i kameraväskan, får tag i min kikare och riktar den mot den bortre kanten av höljan just där skogen tar vid, jag letar länge men ser ingen fiol varken på berghällen eller någon annanstans. Den är borta och allt är lugnt och stilla som om det jag just upplevt aldrig hade hänt.
En sådan upplevelse kräver mer kaffe och när det avtagande ljuset speglar himlen i min darrande kåsa anar jag vem som varit framme. Jag har aldrig sett honom, men jag har tidigare hört hans spel i forsens brus som ett avlägset eko från en besatt spelman.
En sensommarnatt går mot sitt slut och en värld som få människor får blicka in i rinner bort med åns mörka vatten som om inget egentligen hade hänt.
/Bengt
2016-07-18
Bingsjöstämman
- dröm eller verklighet i finnskogen
Säg Bingsjö till någon som är folkmusikintresserad så skall du få uppleva något märkligt. Personen i fråga tappar för ett kort ögonblick fästet om tillvaron för att sedan spricka upp i ett drömskt leende mumlande. Joooo, du… Då vet du att denne varit där och det finns faktiskt ett talesätt som säger att den spelman som inte varit på spelmansstämma i Bingsjö någon gång i sitt liv, ja, den finns inte.
För dig som inte vet var Bingsjö ligger eller än mindre varit på någon riktig spelmansstämma någon gång så är det inte så lätt att förklara vad det handlar om.
För även om man upplevt Bingsjöstämman på plats är man aldrig riktigt säker på att man verkligen varit där, en sådan märklig upplevelse är det.
I nästan 50 år har folk från alla håll och väderstreck vallfärdat till den lilla finnskogsbyn Bingsjö i landskapet Dalarna. Bara för att mötas första onsdagen i juli månad på och kring Peckosgårdens gårdstun både med och utan instrument. Varför just här kan man undra med all rätt och kanske ligger förklaringen i det märkliga att denna lilla by sedan mitten av 1700-talet sett drygt 30-talet spelmän födas och frodas. Historien klingar av legendariska spelmansnamn såsom: Peckos Per, Pilt Olle, Slunk Jerk, Långlars Erik, Junkas Jonas och Hjort Anders. Kort sagt är det här runt Peckosgården som folkmusikens själ står att finna i Sverige.
Många är gångerna som även jag av märkliga naturkrafter dragits hit till Bingsjö i början av juli och så även i år. Nästan 40 mil i bil till Rättvik för att sedan vika av mot de ödsliga finnskogarna där björn, varg och lo smyger kring de ensliga gårdarna. Efter 4 mil av myrar, skogar och små tjärnar så når den till synes oändliga vägen till Bingsjö till slut sitt mål. En ljusning i skogen, öppna betesmarker, små åkrar och en samling hus utspridda på några moränhöjder. Mer än så är det inte, och skulle nog inte vara något annat än så om det inte vore för Hjort Anders, Peckos Gustaf och den där första onsdagen i juli.
Runt gårdstunet har det samlats tusental personer av olika slag och nationaliteter. Runtom i Peckosgårdens fårhage sitter det folk på filtar och stolar. I små klungor samlas spelmän med olika instrument för att spela och umgås. Framåt sena eftermiddagen samlas alla närvarande spelmän för allspel, då alla spelar samma låtar samtidigt. Det är en märklig upplevelse när över tusen fioler tillsammans med allehanda andra instrument stämmer upp en och samma låt. Sedan förflyter kvällen på samma sätt som tidigare med klungor av spelmän som spelar tillsammans.
Överallt på stolar, bänkar och i gräset ligger instrument som man får akta sig för att inte trampa på och det märkligaste är att de får ligga där i fred. I Bingsjö är det ingen som bråkar, våldtar eller stjäl, nej här ler alla förstående mot varandra i en alldeles speciell Bingsjöanda.
Som jag nämnt tidigare är hela stämman en trolsk tillställning, där naturkrafterna hela natten är närvarande i varje instrument. En märklig syn som jag upplevt några gånger är då en gammal stapplande spelman som knappt kan få upp locket på sin fiollåda förvandlas och blir 50 år yngre så fort han börjar spela på sin fiol. Så när sista polskan klingar ut över gårdstunet och solen åter går upp över skogarna står det klart och tydligt att detta inte är musik i vanlig mening utan ren magi.
Tusen fioler och andra instrument vid allspelet
Långt senare när man sitter där hemmavid och fått distans till upplevelsen.
Ja, då kommer tvivlen: var jag där, har detta hänt, finns Bingsjöstämman verkligen någonstans där i finnskogen. Inte nu, men den där första onsdagen i juli nästa år...
Ja, då ses vi där igen.
/Bengt
2016-07-02
Vildros med äppledoft i bladen
På Rosens dag denna lördag den 2 juli kan det vara på sin plats att ge röst åt den äppledoftande vildrosen Rosa rubiginosa. På torrängskullar nedanför Omberg finns detta lukttörne fortfarande kvar i vilda snår. Enligt traditionen var det de franska cisterciensermunkar, som invandrade till Sverige i mitten av 1100-talet och grundade klostret i Alvastra, som såg till att denna vildros nådde östgötska trakter, sant eller ej må vara osagt.
Rosa rubiginosa kallas även Birgittarosen efter den heliga Birgitta. Hon ska redan under sin barndom ha fäst sig vid denna vildros som kanske fanns vid Aspanäs intill Sommen i Östergötland dit hon kom som tioåring (cirka 1313). Några år senare blev Ulvåsa nära Boren hennes hem under ett par decennier. Eftersom äppelrosen trivs i kalkrika marker kan den ha funnits här redan då och blivit ett kärt återseende för henne. Enligt myten ska det dock vara Birgitta själv som lät flytta med sig denna älskliga men ack så taggiga vildros till Ulvåsa.
Med rosa skålar öppnar sig Rosa rubiginosa för himlens solstrålar och dess nektargömmor lockar ivrigt surrande humlor. Men äppledoften, som är denna vildros främsta kännetecken, svarar inte själva blommorna för. Det gör i stället de gröna bladen. Gnider man ett blad mellan fingrarna når en intensiv doft av äpplemust genast näsborrarna. Förklaringen finns i de roströda körtelhåren på baksidan av bladen. Vid beröring uppstår denna litet förvånande doftsensation.
/Birgitta och Bengt
2016-06-02
Men, vad har ni gjort?!
Styrde häromdagen kosan till ett av våra finaste kalkkärr i Östergötland, nämligen Hagebyhögakärret. Tanken var att så här tidigt i kalkkärrens växtsäsong få uppleva kärrspirans och svarthöets tidiga blomning. I Hagebyhöga blommar särskilt svarthöet flera veckor tidigare än i exempelvis Kärna mosse.
Lycklig över att få uppleva ännu en kalkkärrsförsommar traskade jag den korta biten från parkeringen upp mot det blöta axagkärret. Redan på avstånd kunde jag se gräsullens vita dunknippen, som nu i högtrycksvärmen sväller dag för dag. Just den här delen av Hagebyhögakärret är en riktig kalkkärrsidyll med fritt rinnande källvatten, blekeflarkar och kalktuffkupoler. Här är vattenföringen så rik att det bara är axagtuvor och små vattenspeglar som bildar bakgrund till svarthö, flugblomster, blodnycklar och vaxnycklar. Tack vare det rika källflödet av kalkhaltigt vatten blir det aldrig någon tätare vegetation här.
Väl uppe på den nyanlagda spången blir jag alldeles bestört, då stora delar av det vackra kalkkärret visar sig vara alldeles söndertrampat. Men, vad har ni gjort?! I sin betesiver har någon släppt in boskap att fritt trampa runt i Hagebyhöga kalkkärrs allra heligaste inre. Känsliga kalktufflager och kupoler med kanske tusen års historia är söndertrampade och borta. Den vackra axagmyren kommer aldrig att bli sig lik mer.
Bedrövad åkte jag sedan vidare till Örbackens kalkkärr utanför Skänninge för att trösta mig med den vattenrika och ännu så länge intakta källvattenmosaiken där. Väl framme gick det att läsa på informationsskylten att man planerar att avverka all skog i naturreservatet för att utveckla kalkkärret… Jag gick ner mot källorna och satte mig på en spång. Med det kristallklara källvattnet rinnande runt omkring mig blev jag sittande långt in i den ljumma försommarkvällen. Förförd av de blommande trädens dofter och majvivans svaga vajande i kvällsvinden kom jag till insikt om att än så länge går det faktiskt att få uppleva några av östgötaslättens kvarvarande urkalkkärr, fast deras tid verkar vara utmätt…
/Bengt
2016-05-15
En riksspelman i skogen
Det finns en vidsträckt myr i norra Östergötlands utmarker som jag genom åren besökt ett stort antal gånger. I synnerhet för ensligheten och tystnaden men även för orrarna, storspovarna, tranorna, ljungpiparna och den sparsamma men ack så vackra fattigmarksfloran.
Speciella är besöken i maj och juni, då fågelkonserten ljuder dygnet runt. Det är då i maj jag möter honom, den störste artisten av alla i fågelkören, lövsångaren. Med hans försiktigt vemodiga sång infångas alla de svenska landskapens sinnelag till en och samma hyllning.
Han borde, men blev aldrig utsedd till vår nationalfågel, utröstad av stadsbornas sotiga koltrast. En framröstad nationalfågel som i landet bara förekommer upp till Värmland och längs norrlandskusten och endast i 2 miljoner individer.
Ändå sitter det nu i maj 25 miljoner lövsångarindivider utspridda i rikets alla landskap och sjunger sin hyllning till våren, värmen och livet självt. Han vet inte om det, men lövsångaren är vår verkliga nationalfågel.
I alla år som jag besökt denna plats här på myren så sitter lövsångaren i samma tall och håller sin majkonsert. Jag lyssnar alltid andäktigt sittande på en berghäll som utgör första parkett. Alltid lika förundrad över att denna lilla lövsångare som bara väger som en 10-krona och efter en resa på 800 mil från tropiska Afrika just kommer tillbaka hit till samma talltopp vid en myr i Östergötlands utmarker år efter år.
Nåja nu är det ju inte samma fågelindivid som kommer tillbaka varje år då en lövsångare i snitt bara blir 3 år. De flesta fåglar dör redan under sitt första levnadsår och hinner inte ens häcka, även om den äldsta ringmärkta lövsångaren i Europa blev 11 år och 9 månader gammal.
Lövsångare förresten, det namnet fick den för bara 192 år sedan. Innan dess har den bland annat kallats för jordkrypa, tuvkrypare och jordsmyga. Namnen syftar säkert på att den gärna bygger sitt bo väl dolt på marken och har en egenhet att krypa från sitt undanskymda bo om fara nalkas.
Så när du hör en lövsångare nästa gång, sätt dig ner och verkligen lyssna och njut medan tid är. För enligt forskarna så har lövsångaren i Sverige minskat med 8 miljoner individer under de senaste 10 åren.
/Bengt
2016-04-04
Nu spelar grodorna i Rosenkällasjön
Det första som hörs när man närmar sig rosenkällasjön är något som låter som ett avlägset orrspel. Det tar dock ett tag innan hjärnan sorterat ljudet i lämpligt fack och informerar medvetenheten om att det är åkergrodan som spelar. Jamen visst är det så och inte en, utan i hundratal, deras sång fyller hela viken där jag står. Det är bara att rigga mikrofonerna och sätta igång ljudinspelaren i den vindstilla kvällen.
Lyssna gärna på inspelningen med hörlurar och du kommer förutom grodspelet höra, starar, rödhake, sädesärla, kanadagäss, rödvingetrast, taltrast och bergfinkar som är på väg mot de norrländska vidderna. Varför längta efter tjäder och orrspel när grodspelet är minst lika hänförande...
/Bengt
2016-03-25
Skärtorsdagsnatt i tjäderskogen
Den begynnande fullmånen lyser över storskogen och ger ett knappt gåbart ljus under träden. Den annars så mjuka mossmattan frasar vid varje steg och tvingar mig att förflytta mig väldigt försiktigt. Det är skärtorsdagsnatt i tjäderskogen och för mig något av en tradition. Det är bara under en sådan här natt som våren blir fysisk och nästan går att ta på. Äntligen kan man andas in den där speciella vårdoften som i sig är full av fuktig jord, kådiga granstammar, tjäriga tyrstubbar och smältande snölegor.
I öster anas en gryning men det är fortfarande mörkt i skogen. Jag är på väg till en gammal tjäderspelplats som jag för första gången besökte för mer än 30 år sedan. Jag går efter gamla tecken och trevar mig försiktigt fram i mörkret. Mitt mål är ett speciellt flyttblock där man kan ta skydd lagom långt ifrån tjäderns spelplats. Jag gör som forna tiders tjuvskyttar som ofta sköt spelande tjäder med en gammal smygteknik som går att läsa om i gamla naturskildringar. Man kan naturligtvis ligga i ett gömsle vid spelplatsen men då är man låst till det och dessutom måste man in i gömslet minst en timma före solens nedgång kvällen innan.
Men nu smyger jag försiktigt fram i den mörka skogen steg för steg. Stannar ofta och lyssnar men det enda jag hör är mitt eget blodomlopps susning och min egen andning. Alla ljud blir förstorade i mörkret och sinnet är på helspänn. Men… Var det inte något som hördes längre bort i mörkret. Jo då som ett yxhugg från en avlägsen tid som liksom dröjt sig kvar i skogen och nu ännu ett, tjädern spelar.
Det är den så kallade klunken som hörs uppemot hundra meter från fågeln och som avslöjar dess spel. Nu gäller det att ta det så försiktigt det går och jag törs nästan inte andas. Längre fram skymtar en ljusning i skogen och jag vet att det är en liten myr där tuppen brukar spela. Jag stannar, sätter mig tillrätta på marken och blir till en mossig sten. I det tilltagande ljuset ser jag tjädertuppens profil mot myrens lysande starrtuvor och hans spel målar skogen med uråldriga vårkänslor. Det ökande gryningsljuset sätter färg på nattens kolteckning och tuppens resliga gestalt krymper ihop, han förenas med granriset och upplöses till ett intet.
Det är ännu tidigt på spelsäsongen men om bara några veckor har fler tuppar kommit hit och i slutet av april ansluter hönorna. Men det är en annan historia.
På vägen hem genom skogen värmer morgonsolen och jag äter min frukost vid den lilla gölen där en nyanländ trana går och plockar i islossningen på andra sidan.
Hemfärden fortsätter sedan med ett stopp vid fågelviken där det är full fart på skrattmåsarna och andra rastande fåglar. En havsörn seglar förbi och årets första sädesärla kan noteras som en värdig fullbordan av denna skärtorsdagsnatt.
/Bengt
2016-02-14
Vårkänning
Vi är bara i mitten av februari men redan värmer solen och fåglarna inspireras av ljuset.
Sitter i lä i en liten skogsglänta och låter kaffepannan brusa i kapp med den sprakande brasan. Ångorna stiger från kaffepannan och den av elden uppvärmda marken. Jorddoft och kaffearomer blandar sig med solens värme och fåglarnas läten. Denna magiska känsla kan bara beskrivas med ett ord – vårkänning..
/Bengt
Kaffet kokar
2016-01-24
Blidväder
Som genom ett trollslag förvandlade vädergudarna det gnistrande vita landskapet till blek grådager. De milda vindarna från sydost förde även med sig ett svagt löfte. Förenat höjde Tinnerö bäckar rösten i en porlande sång mot snötäcket som alltjämt låg tungt.
/Bengt
Bäcken kvillrar ett svagt löfte om vår
2016-01-10
Ett ovanligt möte med Stångåns juvel
Vinter och gråväder, allt är bara vitt, svart eller något grötigt grått. Vad gör man som naturintresserad, när man bor i stan och skogslängtan ligger infrusen och surar i någon snödriva? Det är varmt inomhus och kaffet nykokt, så varför ge sig ut över huvud taget, när det dessutom blåser... Det är vid sådana sinnesstämningar som man skall ta sig i kragen, slå det nykokta kaffet på en termos, bre några mackor och ge sig ut, för alltid händer det något där ute.
Just i dag var det en sådan dag, så iväg ner till Stångån i Linköping och trakterna av snöbryggan vid reningsverkets utsläpp i ån. Där är vattnet alltid öppet så litet fågel borde man se och med lite tur kanske man även kan få en glimt av kungsfiskaren som har sitt vintertillhåll här.
Väl nere vid ån är det gott om fågelskådare, så något borde vara på gång eftersom larmet tydligen har gått. Träffar några bekanta och får reda på att förutom den vittrut som varit här några dagar har det tydligen även skådats en bergand. Det förklarar aktiviteten bland skådarna denna dag. Jag går en sväng längs ån bara för att komma undan litet och upptäcker ganska snart vittruten, där den står och hänger tillsammans med några gräsänder och knipor. Jag noterar även ett ungdomsgäng med hägrar, skarvar, skrakar och sothöns som är uppe och springer på isen, även rörhöna, åtta smådoppingar och till slut ser jag berganden. Det är en skaplig utdelning på en grå förmiddag vid ån.
Sothöns
Vittrut
Storskrake
Smådopping
Nu ska det bli gott med kaffe tänker jag och styr kosan tillbaka mot snöbryggan. Vid sidan av cykelstigen litet längre fram står några och tittar intensivt i tubkikare och kameror. Väl framme märker jag hur upphetsade de är och det är förståeligt, när jag ser vad de tittar på. En kungsfiskare sitter vid ett litet, knappt meterstort vattenhål i isen och spanar intensivt. Den är så upptagen med sitt vakfiske att den inte bryr sig om den lilla grupp av skådare och söndagsflanörer som bildats på cykelvägen. En kungsfiskare på bara 6 meters avstånd helt utan gömsle, det är helt otroligt. Kamerorna går varma hos fotograferna i den lilla gruppen. Samtidigt hörs gnyenden och svordomar från de mest inbitna fågelskådarna, som inte har någon kamera med sig när deras livs bästa fotochans dyker upp.
Kungsfiskare
Visst är det ett fantastiskt möte, så nära att jag ibland får sluta att fotografera och i stället bara försöka ta in upplevelsen. Någon kikare behövs inte, så nära är det. Och otvivelaktigt är det så att ger man sig bara ut händer det alltid något, även om detta möte med Stångåns oftast mycket skygga juvel går utanpå det mesta. Med en erfarenhet rikare kan jag nu lugnt konstatera att hade jag suttit kvar och fikat vid mitt köksbord hemma i värmen så hade detta aldrig hänt mig.
/Bengt
Arkiv
Blogg 2018
Blogg 2017
Blogg 2016
Blogg 2015
Om Östgötanatur
Blogg 2019
Blogg 2020
Lite längre historier
Blogg 2021
Blogg 2022